Folktandvården kan för många patienter vara urusel, långvarig och svindyr.

Den kan kosta dig skjortan för du kan debiteras för fel åtgärd och för tid som inte är arbetstid.

Att en tandvårdspatient är med under tandvårdsprocessen är inte alltrid en självklarhet. Kommunikationen mellan vårdspatienten och personalen är många gånger bristfällig och otillräcklig, beroende bl a på tidspress hos personalen, vilket leder till misstag, onödiga åtgärder som patienten tvingas stå för. Den dystra erfarenheten har jag haft i form av långt dragna besök hos folktandvården (Hisingen), behandlingar som inte avslutas inom rimlig tid, vilket bl a gör att kostsamma röntgenbilder av samma tand tas på nytt, dyra och onödiga provisoriska lösningar som till ex. en tandprotes som jag fick använda under ett par veckor och som har kostat mig i patientavgift drygt 6000 kr. Att ta bort en pyttiliten fläck tandsten på min framtand tycker ”min” tandhygienist stämma med beskrivningen ur referenslistan citat:”

341. Behandling av parodontal sjukdom eller periimplantat, mindre omfattning: klinikens pris 456  Referenspris/antal 435”.

Jag har räknat ut det effektiva arbetet hos en tandhygienist till c:a 10 minuter och blev chockad av avgiften c:a 1000 kr. I princip kan en tandhygienists pillande med sina sylvassa metallpinaler i dina käkar och tandfickor kosta dig 6000 kr i timmen. Referenslistan på behandlingarna och vad de kostar är ibland diffus och beskrivningarna i medicinsk manualjargong otillräckliga och svåra att förstå för vanligt folk. Hamnar man hos en tandhygienist som anser ”att gapa stort!” kostar, så kan man lämna kliniken med tom plånbok och i värsta fall svartlistad hos kronofogden för obetald räkning. En pensionär har haft erfarenhet av detta. Han fick betala c:a 9000 kronor för en protes som han använt under två veckor och som han varit tvungen att kasta bort. Under två tillfällen har s.k behandlingen pågått i mer än ett år per gång och han fick börja om att betala för att nå de 3000 kr. och få resten av kostnaderna billigare. Anmälan av tandvårdskliniken hos patientnämnden ledde ingenstans. Och vad är det som bör göras och akut?

- Att den vårdsbehandlande personalen lär sig kommunicera mer och bättre, både med patienten och med kollegor vid tveksamhet om lämpliga åtgärder och vid komplicerade fall. Detta ska inte räknas som arbetstid.

- Att inte följa till punkt och pricka referenslistan när den faktiska behandlingen inte exakt finns med på listan.

- Att personalen vet precis hur mycket tid en behandling tar så att den inte styckas i många småtider, blir dyrare och dröjer i månader.

- Att referenslistan görs om med och i begripligt språk utökas så att den täcker bättre och med rimliga priser ett större antal småbehandlingar.

Den enda barometer som verkligen visar hur ett samhälle mår är pensionärernas levnadsstandard och livskvalité.

Det är skam att vissa pensionärer får cirka 6000 i pension för att klara allt; uppehälle, boende, förhöjda vårdkostnader, tandvård och hälsofrämjande fritidsaktiviteter. Kostnaderna för diverse tjänster som pensionärer mest behöver ökar snabbast och i smyg på grund av privatiseringen som tillåter en sken frikonkurrens mellan företagen. De kan insides komma överens om priser med små variationer och luriga rabatter. Burkmatvaror är kanske de enda som håller en blygsam prisökning.”Panksionärer” har inte råd längre med färska grönsaker och frukter och lever mest på makaroner. Och det krig med kanonpriser för matvaror som dagligen utkämpas mellan olika affärer orkar de inte med och gör dem bara frustrerade. Privatiseringar som staten inte har förmåga och lust att kontrollera har knäckt dem. Hur? Vi tar bara ett exempel. Den årliga besiktningen av en bil har i genomsnitt ökat med 13 % år 2013 och kostar mellan 295 och 475 kr. Skillnaden visar att det råder anarki i prissättningen och krångel för bilisten med tidsbokningen och annat. Det är en riktig avreglering som i många andra sektorer och staten vill inte sätta något pristak för hur mycket ett företag får ta. Många andra servicebranscher höjer kraftigt och i smyg sina priser. Och vem drabbas hårdast om inte ”panksionärer” som vill ha kvar den lilla friheten att köra egen bil? Ungdomar, studenter och arbetslösa och barnfamiljer. För en pensionär är det bättre att leva i "en bananrepublik" än i sitt otacksamma land. 

Alliansens skolpolitik är åt skogen.

Folkpartiet håller på att bli en frågas parti för sin envishet att vilja styra skolan och fördärva den. Den klantiga skolpolitiken som leds av Björklund visar på drag av nyfascism mot eleverna och lärarkåren. Vad kan Björklund som en lärare inte kan? Det är ju redan korkat att utsätta årskurs 6 för hetsen och stressen att jaga betyg för betygs skull. Vi har bra alternativ till betygen i utvecklingssamtal och muntliga omdömen och det räcker gott och väl. Hela tjafset med betygen är ett politiskt spel, en sysselsättnings terapi för politiker som har tappat makten. Om man låter de direkt berörda själva styra i skolfrågorna och fritt bestämma vad som ska förändras och vid behov även genom skolpersonals omröstning, så går skolorna bra. Problemet med skolan är annat än bara betygen. Och det vet lärarna.

Drag av fascism från Alliansens håll hade vi också när de sjuka tvångsutförsäkrades och skickades med sitt diagnos till Arbetsförmedlingen, utan att rättsinstanser ingripit och först sagt sitt som det brukar vara i en verklig demokrati.

Vi har ju debatterat trängselskatten och majoriteten har ju röstat mot TS i demokratins Sverige. Med all respekt för partiet Vänster som Daniel Bernmar representerar vill jag kommentera hans debattartikel i Metro (sid 38 2015-03-05) om TS. Självklart känner de rika inget i plånboken om de betalar en för dem strunt summa för att köra bil när och hur mycket de vill.  

För låginkomsttagare som har barn, behöver bil och bor i förorter (arbetarfolk som Vänster sägs företräda) gör TS ett svart hål i plånboken. I mjölk räknat, motsvarar en ”billig” passering bortfall av 1,5 liter mjölk.  Metoden att med tvång och via extraskatt finansiera olika projekt är kontroversiell, fantasilös och har inslag av fascism och med fascism menar jag att tvinga folk att lyda och betala för något de inte vill ha.  Argumentet med miljövinsterna är överdrivet för det är paradoxalt att hundratals miljoner kronor man ”tjänar” om året satsas på nya vägar som ger ökad bilism och luftförorening. Lösningen är denna:

1. Låt det befintliga vägnätet som det är. Satsa på underhåll och förbättring och bygg ut en fil för kollektivtrafiken, polis, brandkår och ambulans. Infrastrukturen kommer då att räcka och reglera själv trafikströmmen och bilisterna kommer att anpassa sig, bland annat genom att flytta närmare sina arbetsplatser.

2. Behåll eventuellt TS men utforma den så att den inte drabbar låginkomsttagarna och barnfamiljer. Hur? Om jag, som låginkomsttagare tar bil och betalar TS, så får jag dra av den årliga kostnaden i min årliga skattdeklaration.  Höginkomsttagare däremot, med en inkomst på mer än 30 000 i månaden, ska själva betala TS.

3. Ha fria passeringar per månad (en tur och retur per vecka) för barn familjer som vill åka och handla eller annat folk som ska uträtta ärende i stan. 

4. Bort med TS som leder till bostadsområden.

Överhängande hot mot våra mynt och sedlar.

En märklig förändring håller på att bryta ut och skapa kaos i konsumenters köp- och detaljhandelsvanor. Individens frihet att välja betalningsform och köpa det man behöver och har råd med håller på att försvinna. Röster höjs för ett kontantlöst samhälle och utvecklingen är skrämmande.  Det visar bland annat ett stolpdiagram från Svenska bankföreningen där man tydligt ser ökat antal banker som inte erbjuder sina kunder traditionell kontanthantering. Före 2009 hade alla banker kontanthanteringen och år 2013 hade mer än hälften av dem ingen kontanthantering längre. I takt med trenden stänger fler och fler lokala banker och servicen försämras radikalt. Konsumenten och kunden blir den stora förloraren och banken den stora vinnaren. Redan idag tar bankerna 3% av alla inköpen med kort. När alla är anslutna till en bank och blir beroende så kommer avgifterna att stiga. Det blir också mer lockande för brottslingar att komma åt stora pengar när alla har en massa kort att handla med. Handla med kort är också lurigt. Det kan manipulera kunden att köpa mer än vad man behöver och kanske också köpa dyra saker som man egentligen inte har råd med. Och du ”shoparen” (metro 15-04-17) som vill att alla ska hänga med i den utvecklingen blir kanske tvungen att betala extra avgift för att köpa en läsk eller en bulle. En annan risk är att inflationen stiger snabbt och i smyg när folk blir vana att betala allting med kort. Kort sagt: kulturmärka kontanter så att ingen rör dem. De nuvarande sedlarna är inte ett dugg snygga, de är bleka och lätt att blanda med höstlöven. Det är i alla fall ingen kostnär precis som ligger bakom dem för de ser ut att vara falska. Vilka som drabbas av den nya trenden? Det är småblånboks havare som kommer att behöva sina småslantar. Tänk också på att en fotbollsdomare kan behöva en krona för att slinga slant i början av en match. Och det är en viktig tradition, minst lika viktig som att äta ärtsoppa på torsdag.   

Det är inte längre lagen som avgör vem har rätt till sjukersättning eller inte det är vem tolkar lagen och på vilket sätt den tolkas.

Det duggar tätt med fall i massmedia (Metro 26/3 bl andra) och på Försäkringskassans kontorsbord och det görs inte ett smack åt de drabbade som hamnat mellan stolarna. De flesta av dem är kvinnor i medelålder som har slitit sin rygg och sina leder och skadats både på jobbet och/eller hemma och får inte vara sjuka och får inte sjukersättning utan trakasserier från och bråk med myndigheter. Alliansregeringen har gett sin order till dem: ”Slit din kropp på jobbet!” och till ”Förskräckringskassan”: ”Släng ut dem från kassan!” Alltså ”slit och släng”. Boven i dramat är bristerna i lagbunten och luddigheten i hur man tolkar reglerna. En av konstigheterna är vad man menar med arbetsförmåga med minst 25 %. Hur skiljer man mellan en arbetsförmåga på 25 % och den på 24 %? Är det så att man delar en människa i 4 kroppsdelar, två armar och två ben och att varje kroppsdel räknas som 25 % arbetsförmåga. Det är ju löjligt att en handläggare, ska bedömma en patients arbetsförmåga till en procent nära. Och hur är det med psyket som nästan alltid drabbas när kroppen är skadad. Egentligen så har både Förskräckringskassan och de makthavare (Allianspartierna) som manipulerar den, har en konstig människosyn som bortser från allt som är psykiskt och/eller socialt och ser individen som en maskin utan känslor. Därför är smärtan och lidandet inte är något att räkna med vid bedömningen av arbetsförmågan. Handläggarna gör sina bedömningar på godtyckligt sätt så det som avgör ett fall i slutändan är rena slumpen. Det kan också hända att två rådmän från till exempel Förvaltningsrätten dömer helt olika i samma mål. Om målet hamnar hos Kammarrätten så är det ytterst exceptionellt att fallet omprövas. Med andra ord, det som ska vara praxis för rättssamhälle blir inget annat än spel för galleriet. 

Jag startar nu denna blogg som förhoppningsvis ska vara en kraftig röst framförallt och initialt för alla de sjuka som har kränkts (eller kränks eller ska kränkas) av myndigheternas hårda nypor där boven i dramat är bl a Försäkringskassan.

Syftet med bloggen är att värna om individens rättigheter var sig den individen är svensk eller invandrare, man eller kvinna. ROSRIS är för de Sjuka (esset alltså i Ros) men också för de Svaga (esset också i Ros) och med de svaga menar jag, till exempel, studenter som har problem med CSN, bostadslösa, arbetslösa och alla som på något sätt kränks av organisationer, företag, institutioner eller myndigheter. 

Syftet är också att förändra samhället och institutionerna så att lagarna tjänar individen och inte tvärtom och att rättvisan ska gälla.